torsdag 13 november 2014

Torsdagsmys - Att kunna acceptera sig själv

Jag ogillar att använda ord som ”psykisk ohälsa” och ”mentala problem” – men det är vad det handlar om. Problem som har med vårt psyke att göra. Som påverkar oss både fysiskt och psykiskt. Men som kanske inte syns. För det gör det väldigt sällan.

"Så du skall alltså intervjua personer med mentala störningar...?"

Det var en av reaktionerna jag fick då jag berättade att jag skall intervjua och fotografera personer som har/ haft kontakt med psykisk ohälsa. Personer som är modiga nog att prata om det ”man inte skall prata om.” Som vågar trotsa alla fördomar och ge oss en rättvis bild av världen. För bilden vi ser idag av vårt samhälle är allt annat än rättvis. För mig är till och med en stor del av den falsk.

Jag mår bra idag. Klart att jag har perioder som drar ner mig och svackor då allt inte är som idag. Men jag kommer upp. Snabbt. Inte som förr. Ändå fick orden ”mentalt störda” mig att må illa. Jag har fortfarande en diagnos. Panikångest. Anses jag verkligen mentalt störd på grund av en diagnos som inte över huvud taget berättar vem jag är? Bara hur jag reagerar på olika saker och ting. Som finns för att jag och andra lättare skall förstå vad som händer i min hjärna en gång på miljonen. 

För flera år sedan valde jag att berätta om min panikångest till en släkting. Jag mådde väldigt dåligt och orkade inte bortförklara mer. En annan person fick nys om detta och tyckte:

”Du kanske inte borde prata om det, andra kan få fel uppfattning om dig.” 
Men personen i fråga menade ingenting illa, han/hon vill bara beskydda mig. 
Låta mig undgå alla delade åsikter. För så har det alltid varit. Ett säkert kort. Blunda och svälja bismaken. För det smakar bättre då tror vi.

När jag efter flera år, trots att jag mådde mycket bättre, ständigt använde mig av vitlögner och undanflykter och fick mig att avstå från roliga saker bara pga min rädsla för en panikattack fick jag nog. Jag berättade för släktingar och andra personer jag hade mycket med att göra. Klasskamraterna fick en efter en veta. Sakta höjdes mitt självförtroende och mående. Det blev som en slags kedjereaktion; när jag märkte att de flesta personer inte brydde sig något vidare – de hade ju redan fått lära känna den riktiga Jennifer – tog jag ytterligare ett steg framåt i kampen mot panikattackerna.

I skrivande stund har jag intervjuat 7 personer av 15. Sju otroligt inspirerande personer med egna verkligheter som ingen annan kan återge på samma sätt. Personligen som kämpat med allt från självskadebeteenden, tvångssyndrom, depression, missbruk till mer sällsynta former. Vissa som kämpar ännu idag och vissa som blivit kvitt demonerna. Det finns inte en enda av dem man ser någonting på. De är som vem som helst. Med egna tankar och egna drömmar. Somligas till och med större än andra.

Skall vi verkligen definieras utifrån våra problem? Är vi så fega för det som anses vara annorlunda att vi inte vågar närma oss. Eller ens komma i kontakt med det. För tänk om vi också "smittas". Påverkas. 

Det har tagit år för mig att acceptera min panikångest. Än idag, 7 år senare, har jag fortfaranade en bit kvar. Men jag är inte längre lika begränsad som jag en gång varit. Jag lever mitt liv, inte panikångestens. Men trots det ännu idag trillar jag tillbaka i den mentala skamvrån. Och, för mig har det handlat om stora begränsningar. Att när det var som värst inte kunna gå på bio, inte kunna skriva prov i samma klassrum som andra, få ångest innan jag skulle åka tåg, skaka när jag kom i situationer jag inte kunde fly. Varenda vardagssituation krävde dessutom enorma förberedelser och tog massor av energi. Och jag kunde inte förstå varför jag reagerade så som jag gjorde – det fanns ju inget hot. Det var ju inte farligt.

Man behöver inte vara lika öppen som jag är idag. Man har ingen skyldighet att berätta om sitt liv bara för att din historia kan vara viktig för andra. Vissa mår helt enkelt bättre av att bara dela med sig till sina nära och kära. Det är när vitlögnerna börjar påverka ditt mående och vill dra ner dig ännu mera man kan ställa sig frågan om det är värt det. Är det värt att sätta varje gnutta energi på att gömma? Varför gör jag det egentligen? Är det på grund av min egen vilja eller är et rädsla för vad andra tycker?

Jag förstår inte hur vi inte lärt oss mera. Hur vi växer upp med fördomar ingrodda i vår benmärg. Vad tror ni? Varför är psykisk ohälsa så tabu? Hur kommer det sig att vi på 2000-talet inte kommit längre? Kanske har du egna erfarenheter, mött dessa fördomar i verkliga livet. Dela med er under det här inlägget så fortsätter vi nästa gång.

Följande stycke är taget ur min ännu opublicerade text till Studentbladet. I nästa nummer kan ni läsa mer där jag delar med mig av tankar jag gömt djupt in.

”Det handlar om att bry sig om varandra. För vad spelar det för roll om en person lider av brutet ben eller brusten själ? Ingen människa är värd att hånas för sina motgångar i livet, oavsett hur de tar sig i uttryck. Man kan inte alltid veta vad en annan människa går igenom eller vad hen har för bagage. Men man kan komma ihåg hur det är att bry sig. Ingen kräver att man skall förstå men många önskar någon skulle orka lyssna. Vi är så rädda för det vi tror är annorlunda att vi inte vågar närma oss det. När vi kanske egentligen bara är rädda för att säga fel. ”

2 kommentarer:

  1. Är så glad för att du öppet skriver om de här svåra frågorna. Är själv en som i alla år dolt mina "mentala problem" och inte ens när det var som värst vågade jag söka hjälp av rädsla för vad "de andra, de normala" skulle tänka, det är bara en slump att jag överlevde (bokstavligen). Så stolt över att känna dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är glad att du tycker om vårt projekt, och jag hoppas att du i fortsättningen tar del av det som vi skriver om. Mycket tråkigt att du inte vågade söka hjälp, och att du känner en sån press från samhället att du inte vågar söka hjälp. Men från min och Jennifers sida hoppas vi att vi kan få de i vår omgivning mer "upplysta " om detta problem som inte alltid syns så att de i din situation ska ha det enklare i framtiden!

      Sköt om dig, och fortsätt kämpa! :)

      Radera