torsdag 6 november 2014

Torsdagsmys med Jennifer och Andreas

Fotograf: Kasper Gustavsson
Andreas bad mig att göra en personlig presentation om mig själv. 
Om mig. Jennifer. Tjugotre år.  En alldeles underbar ålder men samtidigt överskattad. (Mina vänner kallar mig fitnessmommo för en orsak…)

Jag är en av de där ”Söderlänningarna” som hittade till Österbotten och flyttade till Jakobstad.  Här spenderar jag en stor av både vardag och helg, med sikte på att utexamineras som fotograf om 2,5 år.  Vid sidan av mina studier är jag en frilansande fotograf och skribent. Jag har börjat få frågan ”Vilket projekt arbetar du på nu”? Och antar att ja skapat en bild av mig själv som gillar att driva vidare saker. 

Det är alltså vad jag gör. 
Vem jag är?

Jag är ett organiserat kaos. Ett vandrande lik på morgonen. En tänkare. Nyfiken. Älskar te. Människor. Mango. Växter. Inredning. Konst. Fotografering. Texter. Havet. Att snorkla. Värme. Hatar också en del. 
Jag är en person som försöker ”hitta mig själv” och läser diverse personlig utvecklingsböcker som bara gör att jag snurrar in mig mera. ”Är jag en hemmamysare eller en utetjej”? Bullshit. Man kan vara lite av allt har jag kommit fram till.  En gång i tiden ville jag rädda orangutangerna. Jag hittade min gamla dagbok jag skrev som 14åring och trodde jag skulle kikna av skratt.
”Jag skulle egentligen vilja rädda regnskogen och djuren men jag hinner inte för jag har alldeles fullt upp med att bara tänka”

Idag har jag äntligen lärt mig att jag är inte vad jag gör. Men en stor del av vad jag gör reflekterar mina värderingar, min sanning och tankesätt. Jag älskar att sätta tid på saker som jag brinner för, som gör nytta, som ger mitt liv en mening. Och under de här 23 år jag gått omkring på den här jorden börjar jag sakta men säkert kommer fram till vad jag vill arbeta för. Psykisk ohälsa är en sak.

När jag var 16 år insjuknade jag i en utmattningsdepression med svår panikångest. Trots att utmattningsdepressionen gav med sig med tiden ville inte min panikångest göra det. 

Jag har blivit anklagad för att vara lat och ha dålig attityd. Att få vinken att jag överdramatiserar mina symptom, att jag skapat min egen verklighet och att jag ”bara måste tro på mig själv mera”.  
Att specialläraren på okänd ort absolut inte kan hjälpa mig med praktiska saker i skolan eftersom panikångest inte räknas som något specialbehov. 
”Du har väl inga inlärningssvårigheter”? Frågade man mig.
”Nej” svarade jag. ”Jag har lätt att lära mig”.
”Då kan vi inte hjälpa dig. Du kan istället prata med en stödperson.
Stödpersonen tyckte att jag skulle tänka positivt. 

Den här historien sträcker sig väldigt många år tillbaka i tiden. Men verkligheten är för många fortfarande den samma. Oavsett motgångar blir man lätt en spricka i systemet. Man drunknar i intryck och tappar bort sig själv. Många bär på en skam man inte kan förklara. En känsla av utanförskap. Att ingen skall förstå. För hur skall någon kunna förstå om man själv inte förstår vad som händer? Varför man mår som man mår?

Då blir det inte lättare av människors ovisshet. Den stereotypiska bilden av ”psykisk sjukdom” och illamående är rent ut sagt för jävlig. 
Det första man frågade mig en gång då jag för 7 år sedan befann mig hos psykolog var:
”Och hur var din barndom”?
”Den var fin” svarade jag. ”Trygg och kärleksfull”.
Psykologen såg chockerad ut. Hur kunde en 17årig snäll tjej med bra barndom ha något problem?

Därför har jag och Andreas valt att samarbeta. Vid sidan av mina studier arbetar jag på ett projekt om psykisk ohälsa. (Ni kan läsa mera på www.mittprojekt.ratata.fi) I Andreas blogg kommer jag ta upp ämnen jag tycker är viktiga – och ni får gärna komma med förslag. 


 Jag är ingen superwoman och kommer aldrig att bli det heller. Jag är som vem som helst, som råkar ha fått nog av allt skitsnack.  (Och som kanske råkar prioritera att skriva krönikor framför ölspel, jaaajaaa, jag erkänner) Och nu kommer att skriva. Diskutera. Blanda allvar och humor. Skratta och gråta med er.  Trycka i mig några glassar för njutningens skull och hoppas att ni läser. Tipsar mig. Vad ni vill se på Deas blogg om torsdagarna. Och få en möjlighet att ryta till om så är fallet. Och det skall vi göra. För nu orkar vi inte vara tysta längre, eller hur?

8 kommentarer:

  1. mycket bra idé! psykisk ohälsa är något som behöver tas upp till diskussion betydligt mer än vad det görs!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bra att du tycker det! Och precis som du säger det talas inte så mycket om det och vi hoppas att vi öppnar någons ögon i alla fall!

      Radera
  2. I mina ögon är du en superwoman Jennifer ;) Underbar text, hoppas många kommer läsa dina inlägg! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jennifer är superwoman! Och vem vill inte läsa?!

      Radera
  3. Wow, detta låter väldigt intressant och läsvärt. Härligt initiativ, Andreas och Jennifer! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att höra att ämnet intresserar! Hoppas att vi kan leverera och ni får något läsvärt!

      Radera
  4. Ååååh, vilket härligt initiativ!! Jättebra! <3

    Och det där med att ingen förstår att man kan ha haft en fin barndom men ändå må dåligt blir jag jättearg över. Fick höra det hela tiden just på sjukhuset, att "de inte kan förstå hur jag kan må så dåligt som haft en bra uppväxt och har så bra förutsättningar för ett bra liv" ....

    Kramar åt er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj! Tråkigt att höra att du har fått höra liknande! Men det visar bara att det finns behov av att tala om detta problem!
      Jag hoppas att du återvänder och för med dig av dina erfarenheter också!

      Radera