torsdag 27 november 2014

Torsdagsmys - Jag är inte min panikångest

Idag är det Andreas som spakar, jag ger Jennifer lite ledigt för det förtjänar hon. Hon har varit duktig som har orkat fixa ett inlägg varje vecka fastän hon har varit sjuk.
Jag kommer kallt stjäla från Jennifers artikel i studentbladet (jag frågade faktiskt lov först) där hon skrev under rubriken - Jag är inte min panikångest.

Jag kommer att lyfta fram olika citat eller kanske längre delar från texten och sen försöka beskriva hur mina känslor är då jag läser hur svårt någon annan har det. För ibland då vi hör hur andra har det riktigt svårt kan det väcka starka känslor hos oss själva, och nu idag tänkte jag analysera mina egna känslor då jag går igenom Jennifers historia och försöka se hur jag själv reagerar då jag hör någons berättelse. Och i sin tur försöka sätta ord på det jag känner.

Fotograf: Jennifer Granqvist
Artikeln börjar såhär:

Som 13-åring var jag på konfirmationsläger. Det var en varm juniförmiddag och eleverna satt och åt frukost i matsalen. Plötsligt fick jag en främmande känsla inombords, jag började skaka och se suddigt. Min kompis ord förvandlades till något oförståeligt och paniken spred sig inom mig. Jag drabbades plötsligt av tanken att det var den förskräckliga hemlängtan som tagit tag i mig, allt jag ville var att gråta och fara hem. Några minuter senare hade de skräckinjagande känslorna avtagit. “Hör du alls vad jag säger?” frågade min kompis.

Då jag tänker mig in i hennes situation, och försöker tänka mig in i situationen att det skulle ha varit jag som skulle ha råkat ut för det. Då jag försöker tänka mig in i hennes situation känner jag hur det drar kallt längs ryggraden och att rädslan, rädslan som kommer i en sån situation att man tappar medvetenheten om sin omgivning är hemskt.
Tänk er själva som en tonåring, sen med alla ideal att man ska vara perfekt. Sen sitter du med dina vänner och äter, så börjar synen försvinna och deras ord blir allt svagare.

Jag vet inte själv hur jag skulle reagera, jag skulle kanske försökt skämta bort det och säga att allting är okej. Men högst antagligen skulle jag ha en panik inombords, och sen undra vad fan är fel på mig? Varför kan jag inte vara normal som alla andra?

Följande del har jag valt pga. egna erfarenheter, jag har själv blivit mobbad, blivit kallad lite vad som helst pga att jag inte är intresserad av motorer och att jag har gått min egen väg istället för att vara precis som alla andra.
Skillnaden är kanske att jag har haft vänner som har backat upp mig, vänner som har sett till att man kan gå vidare. Och från dessa erfarenheter kan jag också berätta att det är inte enkelt om man är utanför samhällets eller kulturens ramar.

Vi har vuxit upp med att det är fult att säga nej. Vi skall vara glada över alla möjligheter som är oss få förunnat. Arbeta på hög växel, inte nöja oss med mindre. Inför samhället förlorar vi vårt värde då vi inte passar in i formen. När vi inte tillför samhället, det vill säga arbetar, förlorar vi inte bara en stor del av vår identitet, sociala liv utan också värdet i samhällets ögon. Hur tar man sig upp ur skiten utan vare sig förståelse eller verktyg?
För när vi ligger hemma med feber och angina har vi världen på vår sida, men när vi inte förmår oss att stiga upp ur sängen eller matlagningen tar dagens krafter, då är vi lata. Lata människor som inte tillför samhället någonting. Då kunde man lika gärna aldrig kliva upp igen.



Alla har haft de dagarna då man inte vill lämna sängen, ända man vill göra är att ligga där och vänta tills en ny och kanske en bättre dag börjar.
Men det är inget att skämmas för heller. Vem som helst av oss kan ha det svårt, idag är du frisk och allting är bra, men innan du vet om det kan hela dit liv falla samman. Att känna hur allt som du har kämpat för att ska tillhöra din verklighet rasar samman framför din ögon.

Det handlar om att bry sig om varandra. För vad spelar det för roll om en person lider av brutet ben eller brusten själ? Ingen människa är värd att hånas för sina motgångar i livet, oavsett hur de tar sig i uttryck. Man kan inte alltid veta vad en annan människa går igenom eller vad hen har för bagage. Men man kan komma ihåg hur det är att bry sig. Ingen kräver att man ska förstå men många önskar att någon skulle orka lyssna. Vi är så rädda för det vi tror är annorlunda att vi inte vågar närma oss det. När vi kanske egentligen bara är rädda för att säga fel.

Om du har det svårt, så behöver du aldrig vara ensam. Du kan alltid vända dig till vänner och familj, och det finns alltid professionella som tar sig tid och lyssna på dig.
Det viktigaste är att du slipper och tala ut om dina känslor, och acceptera att du har det svårt. Sen då du har accepterat din situation börja systematiskt bygga upp dig själv till en ny och stark individ.

Idag är både jag och Jennifer i våra sinnens fulla bruk, jag själv är nöjd över vem jag är, och har inte tänkt ändra på mig själv. Jag har nått den punkt i livet att jag har accepterat mig själv, och jag är lycklig för att få vara den jag är.

Du kan läsa hela hennes artikel i studentbladet: http://stbl.fi/2014/11/21/jag-ar-inte-min-panikangest/

2 kommentarer: