torsdag 20 november 2014

Torsdagsmys - Lär dig att se skillnad

Den här veckan har jag bäddat ner mig i sängen med antibiotikakuren i magen.
Jag liknar en överjäst råtta med ringar under ögonen.
Dagens energi gick åt att diska upp en kvarglömd temugg som lyckats få mögelliknande fläckar på sig.
Håret är torrt och äckligt och maten lagar inte sig själv.
Idag är jag inte positiva Jennifer. För hon har en riktigt dålig vecka.

När jag för flera år sedan mådde som sämst trodde jag att jag aldrig skulle kunna ha dåliga dagar när jag blivit frisk. För de, de som hade varit nere i gropen, de som sedan skrivit en bok eller dylikt – var ju alltid så positiva. De hade blivit starkare. För det som inte dödar dig, gör dig starkare. Så stark att du lyckas mota bort alla negativa tankar. Så trodde jag. Att om jag överlever, skulle jag aldrig ha mage över att gnälla över småsaker längre.

Tidigare hade jag alltid dåligt samvete över mina i - landsproblem.
Irrelevanta saker jag kom på mig själv att gnälla över.
Att skoldagen var alldeles för lång eller att jag glömt tvätten i tvättmaskinen sedan dagen innan.
Hur kunde jag – som vet hur det känns att ha en fungerande vardag som en högsta dröm – gnälla över småsaker? Var jag inte tacksam nog? Hade jag inte lärt mig tillräckligt?

Idag är jag glad över mina dåliga dagar. Inte just när jag har dem (som just nu då jag skulle vilja kasta ut min stol igenom fönstret) men att jag fungerar normalt. Hur skall man orka vara glad om man aldrig låter sig vara sur? Att jag insett att även de personer du upplever som mest positiva har sina dåliga dagar. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att ha dåliga dagar när jag började må bättre. Att en dålig dag inte betyder ett steg tillbaka i tillfrisknande processen. Att det istället är ett stort steg framåt.

Jag hade oerhört svårt att skilja på vad som hörde till utmattningsdepressionen och vad som hörde till det verkliga livet. Allting suddades ut för mig. Det var antingen eller. När jag mådde bättre och orkade mera kunde det sluta med en panikångest attack bara för att jag var så ovan med den vanliga tröttheten. Jag var övertygad om att jag skulle gå in i väggen igen. Ordet ”vila” har nog aldrig varit så ångestfyllt som då.

Kanske är det därför jag än idag mår sämre psykiskt om jag inte är i skick fysiskt.
Att inte veta exakt vad som pågår i kroppen, att märka att 10 timmarna per natt inte räcker. Det är skrämmande.

Men för de som inte har min bakgrund. Hur vet man vad som är normalt och vad som inte är? Hur vet man vad som är en dålig vecka och vad som är början på något allvarligare? Hur kan man urskilja dessa i vårt samhälle där det mesta behandlas med orden ”det går över inom en vecka”?.

Jennifers egen bild
Jag är ingen läkare. Men jag fick ett gott råd av en psykolog en gång; ”När ditt mående börjar påverka din vardag är det dags att söka hjälp.” För det gör man ju med fysiska besvär. I måndags tog mig till hvc på min lediga dag och spenderade den i telefonkön. Ändå dröjde det flera år innan jag vågade mig till någon läkare för psykiska problem.

Jag förstår att människor drar sig för att söka hjälp. Även om det kommer bli den bästa investeringen i ditt liv. För hur skall man orka hitta rätt i vårddjungeln när man själv inte alltid förstår vad det är som händer? Hur skall man överhuvudtaget finna kraft att lyfta luren och ringa det där ångestfyllda samtalet? Om tröskeln är för hög?

Har ni några tips på hur man kan sänka tröskeln för att söka hjälp? Vad tycker ni? Dela med er av era tankar och erfarenheter!

2 kommentarer:

  1. Jag har vuxit upp i en negativ och dålig miljö och hade jättesvårt att se skillnad på den miljön och andra mer "vanliga" miljöer. (Liksom en snäll mamma med bullar efter skolan does not exist. Bra kompisar finns nu men inte då.) De få gånger jag mådde bra kändes det som att vara hög. Trodde jag skulle dö av lycka, så skönt kändes det. Sen gled man alltid ner igen. (Alltså jag pratar ändå om mindre humörskillnader nu, inte riktigt bipolärt superhögt uppe och superlågt nere.) Nu vet jag också skillnaden och det är underbart, det är härligt när man når den tröskeln :)

    Men hur som helst, det kan ju vara svårt att veta när det har gått för långt... Ja verkligen. Mina tips är:

    - Stirra dig inte blind på vad dina kompisar klarar av. Lyssna inte på dina föräldrar. Alla du känner kan ha sina egna problem du inte ser. Även människor du tror att du känner. Om nån klarar av att skriva fem tenter i veckan och du "bara" klarar av en, så har det liksom ingen betydelse. Man är alltid olika.
    - Börja skriv skitdagbok. Nä inte bajsdagbok ;);) utan en sån där du i detalj beskriver hur du mår. Gör en anonym blogg som du skriver HELT PRIVAT eller skriv HELT PRIVAT en pappersversion. Lista allt som du hatar. Strunt i att försöka vara positiv. Våga gå ner i mörkret och efter ett tag ser du kanske var dina problem ligger. Typ: "Måndag. Mådde såhär. Gjorde det här. Träffade den här." Sen efter ett tag ser du ju vilka dagar du mått skit och kanske då också vad det är som får dig att må skit.

    Egentligen är det ganska lätt (innan man sjunker för lågt vill säga). Vissa saker gör en "glad", andra inte. Vissa tynger ner, andra inte. Sen om man sjunkit riktigt lågt, om man känner att man är nära självmord eller riktigt i pisset, då ska man söka hjälp GENAST. Men om man klarar av en hyfsat fungerande vardag kanske man kan börja med mina ovanstående tips. Men då kan man också samtidigt söka hjälp, man ska aldrig vara ensam för länge.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar din kommentar skarpt!
      Speciellt om dagboken, oj herregud vad bra och simpelt! Då man skriver varje dag så kan man enkelt urskilja vad som utlöser den värsta ångesten och vilka faktorer som får dig att må bra, helt sjukt bra!
      Du skrev så långt och så bra så jag vet inte riktigt vad jag ska säga, är bara otroligt glad att du delar med dig! :)

      Och för övrigt är det skönt att höra att du har orkat gå vidare, bra gjort minsann! :)

      Radera