onsdag 23 juli 2014

Ett romantiskt tävlingsbidrag!

Hallååja!

Jag sitter på så många olika bidrag så jag tror jag måste ladda upp två stycken om dagen nu för att jag ska få med allihopa! Det är sjukt bra i alla fall!
Men nu ska jag dela med mig av en en riktigt bra och lång berättelse. Hon kallar sin berättelse för en naturlig dejt. Och jag kan säga att hon höjer ribban lite! Och "författaren" vill kalla sig J.K.

Här kommer hennes bidrag:

"När vi sågs i onsdags hade jag blivit lovad en dejt och han hade sagt att han skulle återkomma med tid och datum. Det var nu fredag eftermiddag och jag hade fortfarande inte hört något. Då plingade det plötsligt till i telefonen och symbolen för ett nytt SMS lös upp. Han hade i alla fall återkommit, dock hade jag hoppats att han hade ringt och inte skickat ett SMS… Jag öppnade hoppfullt SMS:et. Det innehöll bara en kort beskrivning: ”Följ instruktionerna noga. Åk direkt till denna adress och se dig om efter något du älskar”. Det lät onekligen väldigt gåtfullt, men jag for lydigt iväg.
 På vägen dit kunde jag inte låta bli att fundera. Allt verkade så kryptiskt och hemligt. Något jag älskar? Kan det kanske vara han som väntar där på mig? Det är ju inte lite framfusigt och fräckt, att redan nu anta att jag älskar honom. Väl framme på den bestämda adressen såg jag mig omkring. Det såg ut som ett typiskt villaområde utanför en norrländsk stad. Husen stod prydligt på rad efter varandra och gräsmattorna var välklippta. Adressen som jag fått tillhörde huset som stod längst bort på gatan, intill ett skogsbryn. Vad skulle jag göra nu? Ringa på dörren? Genom att kollat upp hans adress tidigare visste jag att han inte bodde här. Var detta en skämt? Jag tog fram SMS:et igen. ”Följ instruktionerna noga. Åk direkt till denna adress.” Ok. Jag hade åkt till adressen. Vad nu? ”Se dig om efter något du älskar.” Han väntade i alla fall inte här, den saken var ju klar. Jag såg mig omkring, noggrannare den här gången. En bit in på skogsvägen som ledde in i skogsbrynet satt en hund. Det var en kolsvart hund med ruggig, gosig päls. Jag gick närmare och såg att den hade en promenadsele på sig, men att hunden själv höll det tillhörande kopplet fint hopsamlat i munnen. Jag gick ännu lite närmare och var nästan framme vid hunden. Då såg jag att det satt en liten lapp på selen. Jag vecklade upp lappen och läste: ”Gå med mig!”. Jag fnissade och böjde mig för att ta kopplet från hundens mun. Hunden släppte snällt och jag greppade öglan i kopplet. Jag hann knappt fundera över vart jag skulle ta vägen med hunden förrän den började gå. Jag lät kopplet slaka lite och följde efter. Den verkade i alla fall veta vart den skulle, det kändes betryggande tänkte jag och log för mig själv.
 Hunden följde skogsvägen en liten bit, men vek sedan av på en än mindre skogsstig. Nu bar det stadigt uppåt. Det blev stenigare och bergshällarna blev större. De flesta vårdagar i Norrland kan vara lite kyliga, men emellanåt kommer det några dagar då solen generöst ger ifrån sig en härlig värme. Det här var en sådan dag. Björkarna hade precis börjat slå ut och det doftade friskt i luften. Den relativt branta uppstigningen kombinerat med värmen gjorde att det började kännas varmt. Hunden verkade inte påverkas utan traskade på i maklig fart. Jag var mitt uppe i mina tankar och min beundran av naturen och märkte inte med ens att hunden stannat. Var vi framme? Jag blickade runt och såg först ingenting speciellt. Då jag vände blicken nedåt åt höger såg jag att det på en sten stod ett vinglas. Vad passande! Jag lyfte upp det och tog en sip. Vinet svalkade skönt när det gled nedför strupen.
 Det kan ju inte vara långt kvar nu! Vinet var behagligt välkylt och så håller det sig inte länge i den här värmen tänkte jag finurligt. Jag tog ytterligare en sip och ställde sedan ned glaset på stenen. Hunden började med ens röra sig igen. Nu var jag verkligen nyfiken. Efter bara några minuter till på den branta stigen vek hunden av på en planare stig. Framför mig öppnande ett fantastiskt landskap upp sig. Vi var uppe på sidan av ett berg och utsikten var verkligen fenomenal. Till höger fanns ett litet vindskydd och på varenda sten, stock och stubbe runt det lilla vindskyddet stod tända ljus. Jag beundrade scenen framför mig. Till slut kunde jag inte hålla mig utan gick för att nyfiket kika in i vindskyddet. Vid ingången till vindskyddet låg en underbart mjuk matta av nyutslagna blommor och granris. Jag blickade upp i vindskyddet och där satt han. Han log och jag kunde naturligtvis inte dölja mitt breda leende. Han räckte mig handen och bjöd hövligt in mig i vindskyddet. Jag satte mig intill honom och vi båda betraktade naturen, utsikten och världen framför oss.
 Det började skymma och solen doldes mer och mer av granarna i fjärran. Ljusen omkring oss gav ett underbart och dunkelt ljus. Han plockade fram en filt och svepte den elegant om mina axlar. Sedan gick han fram till lägerelden framför vindskyddet och tände den. Elden gnistrade och sprakade härligt. Han la på ytterligare några kvistar, klappade tillgivet hunden som kurat ihop sig på bädden av granris och satte sig sedan intill mig under filten. Jag lutade mig mot honom, blundade, tog diskret ett djupt andetag och suckade nöjt. Visst, grönskande granar och nyutslagna blommor kan dofta himmelskt, men det här var något annat, något som fick det att pirra till i magen. Kanske kände han samma pirrande känsla för han förde sin varma han till min kind och vred lätt mitt ansikte mot honom. Han lutade sig fram och kysste mig. Hans läppar rörde vid mina och jag kunde känna hur hans tunga letade sig fram. Hans arm höll mig stabilt bakom ryggen och vi lade oss ned. Tungan fortsatte sin upptäcksfärd och det kändes som en drömsk evighet. När han reste sig lätt på armbågarna gled våra tungor ifrån varandra och vi såg på varandra. Vår första kyss var till ända. Men jag kunde känna att det inte skulle bli den sista.
 Solen hade nu helt försvunnit bakom granarna. Enda källan till ljus var den sprakande elden, hundens glimmande ögon och de tända ljusen som ett efter ett lämnade plats för det annalkande mörkret. Han vände sig mot den bakre delen av vindskyddet. Längst där inne låg två sovsäckar som han plockade fram och rullade ut. Han drog ned dragkedjorna och kopplade ihop sovsäckarna så att de bildade en enda stor, härlig säck som rymde oss båda. Medan mörkret sakta rörde sig närmare och närmare kröp vi ned i säcken. Luften i den omkringliggande skogen började bli kylig, men det var inget som vi märkte av. Det enda vi hade för ögonen var varandra."
Så, ni som vill delta innan tävlingen slutar så ska ni sätta lite fart! Tävlingen håller på ända fram till på söndag! Och om ni funderar vad fan vi håller på med så håller jag en tävling som är sponsrad av Kondomtorget.se, och priset är en korg fylld av olika sorters kondomer värt ca 40€/350kr. Läs reglerna i detta inlägg http://aberrationistiskatankar.blogspot.fi/2014/07/tavling-med-ett-underbart-prispaket.html

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar